Pedersen

”Skrub så for helvede af, ungar”!
Hans ögon verkade trilla ut ur sina hålor och han var förbannad, rejält förbannad. Jag pressade händerna kring den formlösa lerklumpen och rullade den till en riktigt snygg boll. Smack! Oh boy, vilken stänkare. Jag hoppade till av rädsla och överraskning.
Lerklumpen träffade honom rakt i bröstet och lade sig som en stor härlig  chokladfläck på hans smutsblåa skjorta. Han hukade sig och höjde sina händer som skydd. Danskjäveln var ett ”fyllesvin” så han fick skylla sig själv. Det hade Peters pappa sagt; ”fyllesvinen får skylla sig själv”. Och så var det. Det var hans eget fel. Så vi pepprade både han och hans balkong full med lera.Efter en stund tröttnade vi, så vi nöjde oss med att titta på honom. Danskjäveln hade precis flyttat in på bottenvåningen i min trappa. När jag kom hem från skolan brukade han stå på balkongen, i sina smutsiga långkalsonger och prata med sig själv. Ibland röt han till och började skälla på någon som ingen annan än han själv kunde se. Han var knäpp, den saken var klar. Nu stod han där på sin balkong som mera liknade en krigszon, hytte med sin käpp och skrek en massa underliga ord.
”I forbannade snotungar!”, vrålade han så att ådrorna på hans magra hals stod ut och vibrerade. Han såg ynklig ut när han stod där, med käppen i ena näven och ett stadigt grepp om sina nerfläckade långkalsonger med den andra. Håret stod åt alla håll och fradga sprutade ur munnen på honom.
”Äh, håll käften”, skrek vi nästan unisont och avfyrade en kollektiv lermissil som letade sig ända fram till hans fönsterruta. När glaset slog i marken och splittrades i tusen bitar var vi redan långt därifrån. Vi hörde hans vrål ända bort till mittengården och vi skrattade, alla med hjärtat i halsgropen.

Mormor hade mig i ett säkert grepp och hennes starka hand klämde så att det gjorde ont i nacken. Jag stod framför honom i dörröppningen. Hans odör slog emot mig. Lukten fick mig att må illa. Det luktade sjukdom. Och ålderdom. Den unkna doften tycktes inte besvära min mormor för hon såg honom rakt i ögonen och frågade om vi fick stiga in. Han nickade till svar, steg åt sidan och jag kände hans ögon i ryggen. Han satte sig ner vid sitt lilla köksbord.
”Sid ned”. Hans röst var skrovlig och han talade långsamt.
”Tack”,  sade mormor kort.
Han satt i skjorta, långkalsonger och yllestrumpor. När mormor såg fläcken på hans skjorta tittade hon besviket på mig och jag önskade att jag aldrig blivit född.
”Jo, det är så här att pojken har något att säga”. Mormor höll fortfarande handen i nacken på mig och jag kände hur greppet hårdnade. Jag kunde inte låta bli att titta på honom.Hans näsa var enorm. Jag hade aldrig sett en sådan näsa för. Röd och full av ådror. Näshåren stod ut ur näsborrarna och vajade för vinden likt vasstrån när han andades. Han andades enbart genom näsan. Exakt hur han gjorde förstod jag aldrig eftersom det lät som om han hade cement i näsan. Varje gång han försökte andas genom munnen vände han sig om, harklade sig och lyckade träffa en spottkopp, en avsågad Zoegasburk, med en snorloska på en meters avstånd. Håret var smutsigt, som allt annat på honom. Fingrarna var svarta av tobak och tjära och hela köket var höljt i en ogenomtränglig John Silver-dimma. Jag sökte efter de rätta orden men det var alldeles tomt. Jag bet mig i underläppen av förlägenhet. Då reste han sig med en stor ansträngning och den nästan utmärglat magra kroppen  klamrade sig fast vid stödkäppen. Han stod där tills käppen darrat färdigt, rättade till sina långkalsonger, harklade sig ljudligt och skickade iväg en loska med en träffsäkerhet som till och med imponerade på mormor. Sedan sade han kort;
”Skal han så ikke  ha lidt is”?
Innan jag hade blinkat färdigt av förvåning hade han fått fram en tallrik med glass till mig och en kopp kaffe till mormor. Mint-pistageglass, överdragen med mörk choklad.
”Nå, så skal vi ikke skaendes om noget pjat! Jeg heder Pedersen og jeg kommer fra Jylland.
Hva heder I så”?
”Karin, Karin Larsson”, svarade mormor med en varm röst, ”vi bor på fjärde våningen”.
”Nå, då er vi naboer”, skorrade Pedersen fram.
Jag sade ingenting. Skräcken var fortfarande större än tacksamheten. När jag såg resterna av hans köksfönster och när jag tänkte på hur jag hade träffat honom med lerklumpen så gjorde det ont i bröstet. Som tack för besväret bjöd han på glass och vänliga ord. Jag skämdes. För min egen skull. Och för min mormors skull. Pedersen var ”cykelmagare”. Det sade han i alla fall. Han hade flyttat till Malmö för många herrans år sedan för att arbeta. Malmö påminde så mycket om Danmark, sade han. Dessutom låg Danmark så nära. Om han ville kunde han åka hem när som helst. Det var en tanke som gav honom kraft. Sedan hade han flyttat till Kroksbäck, området där vi bodde. Han sade ingenting om huruvida han trivdes eller inte. Han sade ingenting. Han bara bjöd på glass. Och en utsträckt hand.

”Hur var han?” Det var min mamma som var nyfiken. Vi hade precis ätit middag och satt kvar i köket och pratade.
”Sorgsen, men rejäl”, sade mormor och såg lite underlig ut. ”Han var ensam, mycket ensam”, fortsatte hon och nästan dök ner i vasken för att plocka upp mer disk. Mormor hade fått en relation till Pedersen. Det kunde jag se. Hennes ögon var mycket  klara, som om hon kommit till insikt om något.
”Och snäll”, lade jag försiktigt till. Både min mamma och mormor tittade på mig som om jag inte hade någon rätt att tycka något överhuvudtaget. Mormor satte på kokplattan igen och började slamra med grytorna och pannan som hon precis hade diskat.
”Vad gör du nu? Du har ju precis diskat dem”. Mamma verkade lite irriterad men mormor bara skakade på huvudet och lade en klick margarin i pannan.
”Han är ensam”, sade hon igen. Denna gången såg  jag hur hennes ögonbryn gick ihop och hur hennes ögon hade blivit glansiga. Det var första gången mormor gick ner till Pedersen med mat. Jag var tio år och kände redan då att det inte skulle bli sista gången.

Pedersens tallrik brukade alltid stå framme när vi åt middag. Efter maten gick mormor ner med mat till honom. Hon kunde stanna där i timmar, ända tills mamma blev orolig och bad mig hämta hem henne. När jag smög nerför trappan och försiktigt knackade på Pedersens dörr brukade han ryta; ”Kom så in for faen”! När mina ögon vant sig vid det skumma ljuset och röken kunde jag leta mig fram till hans vardagsrum. Där satt han, i sina smutsiga långkalsonger, ivrigt rökande på en cigarrettfimp. Vardagsrummet bestod i princip av en säng och ett gammalt slitet träbord. Det fanns inga växter eller mattor. Inga tavlor. Bordet var alltid belamrat med en massa skräp så att det knappt gick att se träskivans färg. Cigarretter, tändstickor, verktyg, glasögon, papper, tidningar, ventilgummi till cyklar. På golvet stod en likadan Zoegasburk som i köket. Han satt på sin säng och skorrade. Dag ut och dag in. Mormor satt på pinnastolen bredvid.
”Mamma undrar var du blir av”.
”Säg till henne att jag kommer. Jag och Pedersen snackar”.
Med ögon röda av röken och med Pedersens lukt i kläderna gick jag därifrån. Min mamma skakade på huvudet och skiftade kanal på TVn. Hon hade vant sig vid att sitta själv framför nyheterna.

Pedersen blev så småningom en del av vårt liv. Under hela min skoltid ingick Pedersen som ett fast och ofrånkomligt inslag. Efter skolans slut tittade jag alltid in till honom. Vi brukade sitta och prata ända tills mormor kom ner med maten. Vi pratade om politik, om Danmark, om hur det var förr och hur det var nu. Gång på gång förvånade han mig. Han, som vi kallade ”fyllesvin”, blev en verkligt fin vän som alltid hade tid med mig.
När jag blev äldre och fick andra intressen så kunde det gå flera dagar mellan mina besök. Det gav mig alltid dåligt samvete. Men så blev det. Jag antar att jag så småningom växte ifrån Pedersen.
Men det var en annan sak med mormor och honom. Deras vänskap blev med tiden allt djupare.  De blev på sätt och vis beroende av varandra. Det var så, det visste jag. Han kunde svära och bära sig åt mot henne och sedan kom mormor upp till oss, röd om kinderna och med andan i halsen.
”Åh, jag tar livet av gubbjäveln”. Hon slog med dörren samtidigt som hon mer eller mindre sparkade av sig sina tofflor. ”Han är fanimej inte riktigt redig”. Hon var upprörd.
”Vad är det nu då”? frågade mamma utan att egentligen vilja veta.
”Äh, han bara skäller och går an. Inget duger. Han är en sur och elak gubbjävel”. Så kunde hon fortsätta och förbanna den dagen han kom in i våra liv. Hon kunde slå med grytorna och banka i diskbänken av vrede. Några timmar senare stod Pedersens tallrik på diskbänken igen. Mormor och Pedersen hade svårt för att visa vad de kände för varandra. För oss. Fast mest för varandra.

En dag i september kom mormor upp ifrån Pedersen och såg helt förskräckt ut. Hennes ögon var rödgråtna.
”Vad är det, mormor”?, sade mamma. Hon stannade upp och tittade på oss med ett förvirrat utryck i ögonen.
”Han ska åka hem”.
”Vem då”?
”Pedersen”, svarade hon otåligt. ”Hem till Jylland”.
Jag kommer fortfarande ihåg smärtan i hennes ögon. I över tio års tid hade hon tagit hand om honom. Hon hade gett honom mat och varit hans vän när ingen annan ville. Varje gång vi flyttade, såg hon till att han flyttade efter. Varje dag stod Pedersens tallrik på diskbänken. Hon var besviken nu, det kunde jag se. Hon kände sig lurad.
”Varför”? Hennes röst var svag. ”Varför vill han åka från oss”?
Efter nästan trettio år hade Pedersens släktingar ringt och ville att han skulle komma och bo hos dem. Inte hos dem egentligen utan på ett flott ålderdomshem. På Jylland. Pedersen saknade Danmark. Han hade pratat med sin bror i telefon och de hade kommit överens. De skulle komma och hämta hem honom vid månadsskiftet. Jag kommer ihåg att det gick så snabbt att jag aldrig hann förstå vad som hände. En kall måndagsmorgon rullade en stor flyttbil upp på cykelbanan utanför trappuppgången och flyttkarlar härjade vilt med Pedersens gamla möbler. Det hela var över på en förmiddag.På några timmar var nästan alla spår efter honom borta. Det enda som fanns kvar i hans inpyrda lägenhet var två avsågade Zoegasburkar och en frän cigarrettlukt. Som litet busfrö hade jag pepprat honom full med lera. Danskjäveln. Långkalsongen på nummer 18. Nu var han var borta. Jag tog det hårt. Men det var inget jämfört med hur mormor tog det.
”Han kommer att dö. Jag vet det”.
”Äh, va´är det för trams”, försökte mamma, ”han kommer att få det bättre hemma hos de sina”.
”Han kommer att dö där, han hör hemma hos oss, du hör vad jag säger”. Mormors hjärta var krossat. De hade hittat något hos varandra. Mormor och Pedersen. De hade haft en tyst och självklar överenskommelse under alla åren. Nu hade Pedersen brutit den. Det var som om hon med ens hade kopplat loss Pedersen.Det var förbi. Deras underliga vänskap hade tagit slut. Pedersen hade valt Danmark och mormor sörjde honom som om han redan var död. En månad senare fick mormor ett samtal från Pedersens bror. Pedersen var dålig, han ville prata med mormor, han ville komma ”hjem”. Pedersen hade ångrat sig. Han ville hem till oss, hem till Kroksbäck. Mormor grät. En månad senare dog Pedersen. Ensam. På ett flott ålderdomshem på Jylland.