i romanens form och med
verkligheten som bakgrund
Manólis tittade frågande på sin hustru. Vad i all världen hade fått henne att släppa in två främmande människor i huset? Vitlöksdoften höll på att driva honom till vansinne av begär och chórtan som puttrade i kastrullen skulle snart bli förstörd. När han försökte fånga Mélias blick såg han ett uttryck i hennes ögon som han aldrig sett förut. Han höjde hakan och formade en tyst fråga med läpparna men Mélia hade bara ögon för gästerna. Trots att han kände sig obekväm i bara underkläder, en smutsig undertröja och inget annat än morgontofflor på fötterna reste Manólis motvilligt sig för att hälsa. Han hörde Mélia och gästerna utbyta hälsningsfraser och han såg kvinnan som log försiktigt vid dörren. Och han såg den unge mannen. Så allvarlig. Han såg honom. Såg käkarna mala och de sammanpressade läpparna. I dunklet märkte han hur den unge mannens ögon fylldes med tårar som rann över och ringlade sig nerför kinderna. Han såg underläppen som darrade.
Med doften av potatis, viktlök och fiskspad i näsborrarna var det fortfarande den förestående kvällsvarden som först och främst upptog Manólis tankar. Men han hade levt tillräckligt länge för att inse att något hände just då, inför hans ögon. Något som var viktigare än potatis i vitlök. Han sneglade på Mélia och kände hur benen började darra. Han blev rädd.
”Mélia, ti thelóune … vad vill dom?” viskade han, som om gästerna, två meter ifrån, inte kunde höra honom. Men hans hustru svarade inte. Med händerna för munnen närmade hon sig Dante. Oändligt sakta. Till slut stod hon alldeles framför honom. Rynkan mellan ögonbrynen var borta och ögonen var stora och svarta som övermogna oliver. Katten jamade bekymrat i fönsterkarmen.
”Then vlépeis … ser du inte, Manóli? viskade hon.
Manólis hasade sig fram till sin hustru och ställde sig bredvid henne och försökte se vad hans hustru såg. Men hur skulle han kunna se något som inte fanns? Manólis visste att det inte fanns två olivträd som var likadana. Detta visste han. Han visste också att han kunde lita på den heliga treenigheten; Fadern, Sonen och Den Heliga Ande – vetet, vinstocken och olivträdet. Den som hade tillgång till dessa tre ting behövde aldrig riskera att svälta eller törsta ihjäl. Av vetet fick han bröd och av vinstockens druvor kunde han både mätta sig och dricka sig otörstig. Och oliven kunden han äta, pressa den till olja och matfett och dessutom använda den som tvål och lysolja. Detta visste han och detta trodde han på. Men hur skulle han kunna tro på det hans ögon såg?
Tidigt en juldagsmorgon ringer det i telefonen hemma hos Dante och den främmande mannen i andra änden påstår sig vara hans pappa. Handfallen och upprörd lägger han på luren. Han intalar sig själv att det var en felringning. Hans pappa är ju död, omkommen i Vietnamkriget när Dante bara var ett spädbarn. Trots det bekymrar samtalet honom, och sakta men säkert växer tvivlet.
När Dante senare städar bland sin mammas kvarlåtenskap hittar han fotografier av flera okända personer tillsammans med slarvigt nedtecknade initialer. Fotografierna väcker frågor. Vilka är personerna och kan någon av dem vara hans pappa? Därifrån börjar Dantes resa och sökande efter svar.
Läs ett utdrag ur romanen…
Manólis tittade frågande på sin hustru. Vad i all världen hade fått henne att släppa in två främmande människor i huset? Vitlöksdoften höll på att driva honom till vansinne av begär och chórtan som puttrade i kastrullen skulle snart bli förstörd. När han försökte fånga Mélias blick såg han ett uttryck i hennes ögon som han aldrig sett förut. Han höjde hakan och formade en tyst fråga med läpparna men Mélia hade bara ögon för gästerna. Trots att han kände sig obekväm i bara underkläder, en smutsig undertröja och inget annat än morgontofflor på fötterna reste Manólis motvilligt sig för att hälsa. Han hörde Mélia och gästerna utbyta hälsningsfraser och han såg kvinnan som log försiktigt vid dörren. Och han såg den unge mannen. Så allvarlig. Han såg honom. Såg käkarna mala och de sammanpressade läpparna. I dunklet märkte han hur den unge mannens ögon fylldes med tårar som rann över och ringlade sig nerför kinderna. Han såg underläppen som darrade.
Med doften av potatis, viktlök och fiskspad i näsborrarna var det fortfarande den förestående kvällsvarden som först och främst upptog Manólis tankar. Men han hade levt tillräckligt länge för att inse att något hände just då, inför hans ögon. Något som var viktigare än potatis i vitlök. Han sneglade på Mélia och kände hur benen började darra. Han blev rädd.
”Mélia, ti thelóune … vad vill dom?” viskade han, som om gästerna, två meter ifrån, inte kunde höra honom. Men hans hustru svarade inte. Med händerna för munnen närmade hon sig Dante. Oändligt sakta. Till slut stod hon alldeles framför honom. Rynkan mellan ögonbrynen var borta och ögonen var stora och svarta som övermogna oliver. Katten jamade bekymrat i fönsterkarmen.
”Then vlépeis … ser du inte, Manóli? viskade hon.
Manólis hasade sig fram till sin hustru och ställde sig bredvid henne och försökte se vad hans hustru såg. Men hur skulle han kunna se något som inte fanns? Manólis visste att det inte fanns två olivträd som var likadana. Detta visste han. Han visste också att han kunde lita på den heliga treenigheten; Fadern, Sonen och Den Heliga Ande – vetet, vinstocken och olivträdet. Den som hade tillgång till dessa tre ting behövde aldrig riskera att svälta eller törsta ihjäl. Av vetet fick han bröd och av vinstockens druvor kunde han både mätta sig och dricka sig otörstig. Och oliven kunden han äta, pressa den till olja och matfett och dessutom använda den som tvål och lysolja. Detta visste han och detta trodde han på. Men hur skulle han kunna tro på det hans ögon såg?