i samarbete med kultur-
föreningen JB23
Min morsa har aldrig kunnat det här med musik. Om man i någons skivsamling hittar skivor med Wizex och Ingemar Nordströms Saxparty sida vid sida med Miles Davis ”Bitches Brew”måste den människan antingen vara schizofren eller professor i musikhistoria. Min morsa var varken eller. Men trots det minst sagt svaga intresset kan jag inte bestrida att det var hennes, och ingen annans, förtjänst att jag fann min ungdoms största hjälte.
När jag först började bläddra bland hennes skivor (det gick fort för hon hade inte så många) var jag tolv år. Mitt emellan Engelbert Humperdinck och Evert Taubes ”Änglamark” stack en LP skiva ut. Skivan hette ”Funky President” och artisten var James Brown. Och för er som inte vet vem James Brown är räcker det att säga att han var soulmusikens Muhammed Ali. Han var störst, bäst och vackrast, i alla fall enligt honom själv. Han var ”the Godfather of soul”, ”the minister of funk” och the ”High Priest of rythm and blues”. Jag fastnade direkt för omslaget. Det var spännande, med illustrationer som avbildade fattiga svarta i ghetton som knarkade, stal och prostituerade sig. För en liten finnig och nyfiken valp var detta något helt annat än Barry Manilow. Musiken lät inte som något jag någonsin hört förut. Den var rå, opolerad och okontrollerbar. Och den tog mig med storm.
Efter detta första möte fanns James ständigt hos mig, vare sig han ville eller ej. Han viskade, nej, förresten, James viskade aldrig, han skrek i mitt öra, närhelst jag behövde stöd och moralisk support. När jag blev olyckligt kär första gången i åttan och trodde att smärtan skulle ta kål på mig lyssnade jag på ”If you leave me … I´ll go crazy”, om och om igen. Eller när jag, rädd och osäker i en tvåa på Holma, debuterade med en äldre och betydligt mer erfaren tjej och hade problem med att få till det, då kom han till min hjälp, hoppade upp och ner, skrek så det gjorde ont i öronen och sparkade mig i stjärten så att jag äntligen kom igång – ”Heey, Get up!” ryade han, ”Get up, like a sexmachine!” och jag lovar, det gjorde susen. Efteråt fick jag springa därifrån med kläderna i famnen, hon skrämde livet ur mig och kunde inte få nog av min “Soul power”. När James, jag kallar honom James eftersom vi varit vänner så länge nu, skrek, ylade och vrålade med hela sitt hjärta ”I´m black and I´m proud” så att diskantelementen i mina första Jamo-högtalare var nära att ge upp trodde jag honom. ”Yeah James” skrek jag tillbaks ”Ja e osså black och praud”. När han lidelsefullt kved vidare och gick på om att ”the gåverman” förtryckte och lurade alla svarta så lovade jag James att om jag någon gång stötte på den jävlen så skulle jag klå upp honom. Jag såg hans uppträdanden på TV. Jag skrek av förtjusning när han utförde sina berömda danssteg. Som The Mashed Potatoe, The Robot men framförallt the Funky Chicken. Jävlar vad det var läckert när James, rak i ryggen svankade, flaxade med armbågarna och kacklade som en höna, galen av soul. Jag ryste när han med alla världens bördor på sina skuldror föll ner på knä och sjöng ”Please, please… please, help me now”. Någon lade alltid en mantel över James som leddes ut från scenen på stapplande ben, bara för att precis vid utgången resa sig i sin fulla längd, slänga av sig manteln, springa tillbaks in på scenen och fortsätta sin klagosång ”…please, please, please…”! Svetten lackade och vi kunde alla se att James menade allvar. Proceduren upprepades, om och om igen. Och varje gång James föll på knä grät publiken. Varje gång han slängde av sig manteln och rusade tillbaks skrek alla av glädje. Det var fantastiskt. Visst, jag var bara en liten kille men det var min högsta önskan i världen att någon gång få se James Brown på riktigt.
Några år senare, otroligt nog skulle min önskan slå in. Men det höll på att sluta med en katastrof. Ni tror väl mig inte när jag säger att det var i Kristianstad, av alla ställe, jag mötte James Brown! Daniel, en barndomskompis, och jag var där för en svensexa. Vi satt och lurade på vårt offer i vestibulen på Quality Hotel Grand när han plötsligt uppenbarade sig. Bara så där. Min hjälte. Min stora svarta Gudfader. Oklanderligt klädd som alltid tydligen på väg ut med hela sitt stora följe. Jag hade ingen aning om varför James Brown befann sig i en så gudsförgäten håla som Kristianstad – men, ändå, just då, var han där. Utan att tänka mig för hoppade jag upp från fåtöljen som jag varit bekvämt nersjunken i och knackade James lätt på underarmen. James vände sig om. Han var förbryllad men vänlig och hans leende blixtrade.
”Yeah man, can I help you?” raspade han ur sig. Inte ett ord kom över mina läppar och situationen blev pinsam. Ansikte mot ansikte med James Brown – och jag kom inte på något att säga. Stod där bara och såg lika fånig ut som jag kände mig. James ryckte på axlarna och vände mig ryggen. Här vill jag bara påpeka att han hade min fulla förståelse. Till slut, förmodligen av rädsla för att missa ett unikt tillfälle och låta James glida mig ur händerna vrålade jag skräckslaget. ”I got ants in my pants – and I need to dance!” Och då vill jag att ni ska veta att jag inte kan sjunga ens för att rädda mitt eget liv. Det blev som ni förstår helt tyst i hotellvestibulen, men James, han tog det bra faktiskt. Han stelnade till men höll upp händerna för att lugna sina livvakter. I tystnaden som dröjde sig kvar hörde jag Daniel försiktigt viska.
”Benny, va håller du på med?” Men jag fortsatte, i en stund som denna var jag tvungen att lämna Daniel åt sitt öde.
”James Brown ladies and gentleman, …James Brown, the hardest working man in showbusiness!” Det fanns ingen återvändo för mig. Så jag körde på.
I´m superbad!… Do the popcorn… Tell it like it is… Hot pants…” Namnen på gamla James Brown låtar bara forsade ur mig, det fanns ingen hejd.
”James…!”, skrek jag med så mycket soul jag kunde uppbringa ”…I´m going to Kansas City!” vilket var en tokig sak att skrika egentligen för jag skulle ingenstans. Jag höll på att fullständigt förnedra mig själv. För mitt inre såg jag hur James med hela sitt följe klättrade över mig och vandrade oberörd ut genom dubbeldörrarna och ångesten fick mig att ta till den stora kanonen. Med darr på rösten och med svajiga ben började jag mässa.
”Pliiss, pliiis…pliiiiiii iiiiiiis!” och föll på knä så som jag sett James göra på scen hundratals gånger. Min respekt för honom blev inte mindre av smärtan när knäna rammade det hårda stengolvet i hotellvestibulen.
”Pliiiiiiiis, James…pliiiiiiiiis”, skrek jag och i det ögonblicket var jag svart, jag hade ont, inte bara i knäna utan också i själen och när James krängde av sig sin midjejacka av brunt skinn och lade den över mina axlar var jag lycklig.
”Damn boy, that´s a whole lotta soul!” skrattade han hjärtligt, tog ett stadigt tag under mina armar och hjälpte mig upp på benen.
”You´re a funny shit” Han slutade inte skratta. Sedan började jag också skratta. Det var sagolikt. Det var ett perfekt ögonblick. Jag och James Brown, i en hotellobby i Kristianstad, vi skrattade så att tårarna rann.
”Aaah, man, you know…” lyckade James pressa fram mellan skrattattackerna ”…you can´t sing for shit!”.
Jag låg dubbelvikt vid livvakternas fötter och höll mig för magen men lyckade ändå få fram ett svar.
”Yes Godfather” vilket orsakade ännu en skrattexplosion från James och till slut hängde vi varandra om halsarna i ryckiga konvulsioner. James tog ett stadigt tag om mina axlar, vände sig om till sina följeslagare som fortfarande stod som slagna av blixten, torkade tårarna från sina kinder och kraxade.
”Now, tonight, this young man and I…”
”My name is Benny!” flikade jag fnissande in.
”Alright, now listen up, this young soulman Benny and I…we´re gonna party tonight!”
”Yeah, if it´s all night – it´s alright!” fyllde jag i med ännu ett bevingat uttryck i Browns Nya Testamente och belönades genast med ytterligare glädjeyttringar från James som tog mig om axlarna igen. Tillsammans gick vi ut på Östra Storgatan i den kyliga septembernatten.
För de förbipasserande måste det har varit en märkvärdig syn. En pråligt klädd, svart äldre herre på osedvanligt gott humör med alldeles för tajta byxor, i bara skjortärmarna och med flera tunga guldkedjor hängandes över en begynnande kulmage. Och så jag, en tanig, vit soulman med en brun midjejacka i läder med texten “the Godfather of Soul” präglat i sirliga guldbokstäver på ryggen. Vi skrattade oavbrutet, James Brown och jag, när vi promenerade gatan ner. Raka i ryggarna svankade vi och gick med lätt böjda ben, ivrigt flaxande med armbågarna. Ackompanjerade av ett rytmiskt kacklande svängde vi in på Nya Boulevarden och försvann i natten.
Malmöboken handlar om Malmö, en stad som ständigt förändras, även om vissa platser och företeelser verkar bestå. Det är spännande att gå i författarens stad och göra sina egna fotspår, att tillhöra något större.
I Malmöboken har 17 författare och journalister i olika åldrar och med olika bakgrunder skrivit sina berättelser om staden.
När jag och James Brown gjorde ”the funky chicken”
Min morsa har aldrig kunnat det här med musik. Om man i någons skivsamling hittar skivor med Wizex och Ingemar Nordströms Saxparty sida vid sida med Miles Davis ”Bitches Brew”måste den människan antingen vara schizofren eller professor i musikhistoria. Min morsa var varken eller. Men trots det minst sagt svaga intresset kan jag inte bestrida att det var hennes, och ingen annans, förtjänst att jag fann min ungdoms största hjälte.
När jag först började bläddra bland hennes skivor (det gick fort för hon hade inte så många) var jag tolv år. Mitt emellan Engelbert Humperdinck och Evert Taubes ”Änglamark” stack en LP skiva ut. Skivan hette ”Funky President” och artisten var James Brown. Och för er som inte vet vem James Brown är räcker det att säga att han var soulmusikens Muhammed Ali. Han var störst, bäst och vackrast, i alla fall enligt honom själv. Han var ”the Godfather of soul”, ”the minister of funk” och the ”High Priest of rythm and blues”. Jag fastnade direkt för omslaget. Det var spännande, med illustrationer som avbildade fattiga svarta i ghetton som knarkade, stal och prostituerade sig. För en liten finnig och nyfiken valp var detta något helt annat än Barry Manilow. Musiken lät inte som något jag någonsin hört förut. Den var rå, opolerad och okontrollerbar. Och den tog mig med storm.
Efter detta första möte fanns James ständigt hos mig, vare sig han ville eller ej. Han viskade, nej, förresten, James viskade aldrig, han skrek i mitt öra, närhelst jag behövde stöd och moralisk support. När jag blev olyckligt kär första gången i åttan och trodde att smärtan skulle ta kål på mig lyssnade jag på ”If you leave me … I´ll go crazy”, om och om igen. Eller när jag, rädd och osäker i en tvåa på Holma, debuterade med en äldre och betydligt mer erfaren tjej och hade problem med att få till det, då kom han till min hjälp, hoppade upp och ner, skrek så det gjorde ont i öronen och sparkade mig i stjärten så att jag äntligen kom igång – ”Heey, Get up!” ryade han, ”Get up, like a sexmachine!” och jag lovar, det gjorde susen. Efteråt fick jag springa därifrån med kläderna i famnen, hon skrämde livet ur mig och kunde inte få nog av min “Soul power”. När James, jag kallar honom James eftersom vi varit vänner så länge nu, skrek, ylade och vrålade med hela sitt hjärta ”I´m black and I´m proud” så att diskantelementen i mina första Jamo-högtalare var nära att ge upp trodde jag honom. ”Yeah James” skrek jag tillbaks ”Ja e osså black och praud”. När han lidelsefullt kved vidare och gick på om att ”the gåverman” förtryckte och lurade alla svarta så lovade jag James att om jag någon gång stötte på den jävlen så skulle jag klå upp honom. Jag såg hans uppträdanden på TV. Jag skrek av förtjusning när han utförde sina berömda danssteg. Som The Mashed Potatoe, The Robot men framförallt the Funky Chicken. Jävlar vad det var läckert när James, rak i ryggen svankade, flaxade med armbågarna och kacklade som en höna, galen av soul. Jag ryste när han med alla världens bördor på sina skuldror föll ner på knä och sjöng ”Please, please… please, help me now”. Någon lade alltid en mantel över James som leddes ut från scenen på stapplande ben, bara för att precis vid utgången resa sig i sin fulla längd, slänga av sig manteln, springa tillbaks in på scenen och fortsätta sin klagosång ”…please, please, please…”! Svetten lackade och vi kunde alla se att James menade allvar. Proceduren upprepades, om och om igen. Och varje gång James föll på knä grät publiken. Varje gång han slängde av sig manteln och rusade tillbaks skrek alla av glädje. Det var fantastiskt. Visst, jag var bara en liten kille men det var min högsta önskan i världen att någon gång få se James Brown på riktigt.
Några år senare, otroligt nog skulle min önskan slå in. Men det höll på att sluta med en katastrof. Ni tror väl mig inte när jag säger att det var i Kristianstad, av alla ställe, jag mötte James Brown! Daniel, en barndomskompis, och jag var där för en svensexa. Vi satt och lurade på vårt offer i vestibulen på Quality Hotel Grand när han plötsligt uppenbarade sig. Bara så där. Min hjälte. Min stora svarta Gudfader. Oklanderligt klädd som alltid tydligen på väg ut med hela sitt stora följe. Jag hade ingen aning om varför James Brown befann sig i en så gudsförgäten håla som Kristianstad – men, ändå, just då, var han där. Utan att tänka mig för hoppade jag upp från fåtöljen som jag varit bekvämt nersjunken i och knackade James lätt på underarmen. James vände sig om. Han var förbryllad men vänlig och hans leende blixtrade.
”Yeah man, can I help you?” raspade han ur sig. Inte ett ord kom över mina läppar och situationen blev pinsam. Ansikte mot ansikte med James Brown – och jag kom inte på något att säga. Stod där bara och såg lika fånig ut som jag kände mig. James ryckte på axlarna och vände mig ryggen. Här vill jag bara påpeka att han hade min fulla förståelse. Till slut, förmodligen av rädsla för att missa ett unikt tillfälle och låta James glida mig ur händerna vrålade jag skräckslaget. ”I got ants in my pants – and I need to dance!” Och då vill jag att ni ska veta att jag inte kan sjunga ens för att rädda mitt eget liv. Det blev som ni förstår helt tyst i hotellvestibulen, men James, han tog det bra faktiskt. Han stelnade till men höll upp händerna för att lugna sina livvakter. I tystnaden som dröjde sig kvar hörde jag Daniel försiktigt viska.
”Benny, va håller du på med?” Men jag fortsatte, i en stund som denna var jag tvungen att lämna Daniel åt sitt öde.
”James Brown ladies and gentleman, …James Brown, the hardest working man in showbusiness!” Det fanns ingen återvändo för mig. Så jag körde på.
I´m superbad!… Do the popcorn… Tell it like it is… Hot pants…” Namnen på gamla James Brown låtar bara forsade ur mig, det fanns ingen hejd.
”James…!”, skrek jag med så mycket soul jag kunde uppbringa ”…I´m going to Kansas City!” vilket var en tokig sak att skrika egentligen för jag skulle ingenstans. Jag höll på att fullständigt förnedra mig själv. För mitt inre såg jag hur James med hela sitt följe klättrade över mig och vandrade oberörd ut genom dubbeldörrarna och ångesten fick mig att ta till den stora kanonen. Med darr på rösten och med svajiga ben började jag mässa.
”Pliiss, pliiis…pliiiiiii iiiiiiis!” och föll på knä så som jag sett James göra på scen hundratals gånger. Min respekt för honom blev inte mindre av smärtan när knäna rammade det hårda stengolvet i hotellvestibulen.
”Pliiiiiiiis, James…pliiiiiiiiis”, skrek jag och i det ögonblicket var jag svart, jag hade ont, inte bara i knäna utan också i själen och när James krängde av sig sin midjejacka av brunt skinn och lade den över mina axlar var jag lycklig.
”Damn boy, that´s a whole lotta soul!” skrattade han hjärtligt, tog ett stadigt tag under mina armar och hjälpte mig upp på benen.
”You´re a funny shit” Han slutade inte skratta. Sedan började jag också skratta. Det var sagolikt. Det var ett perfekt ögonblick. Jag och James Brown, i en hotellobby i Kristianstad, vi skrattade så att tårarna rann.
”Aaah, man, you know…” lyckade James pressa fram mellan skrattattackerna ”…you can´t sing for shit!”.
Jag låg dubbelvikt vid livvakternas fötter och höll mig för magen men lyckade ändå få fram ett svar.
”Yes Godfather” vilket orsakade ännu en skrattexplosion från James och till slut hängde vi varandra om halsarna i ryckiga konvulsioner. James tog ett stadigt tag om mina axlar, vände sig om till sina följeslagare som fortfarande stod som slagna av blixten, torkade tårarna från sina kinder och kraxade.
”Now, tonight, this young man and I…”
”My name is Benny!” flikade jag fnissande in.
”Alright, now listen up, this young soulman Benny and I…we´re gonna party tonight!”
”Yeah, if it´s all night – it´s alright!” fyllde jag i med ännu ett bevingat uttryck i Browns Nya Testamente och belönades genast med ytterligare glädjeyttringar från James som tog mig om axlarna igen. Tillsammans gick vi ut på Östra Storgatan i den kyliga septembernatten.
För de förbipasserande måste det har varit en märkvärdig syn. En pråligt klädd, svart äldre herre på osedvanligt gott humör med alldeles för tajta byxor, i bara skjortärmarna och med flera tunga guldkedjor hängandes över en begynnande kulmage. Och så jag, en tanig, vit soulman med en brun midjejacka i läder med texten “the Godfather of Soul” präglat i sirliga guldbokstäver på ryggen. Vi skrattade oavbrutet, James Brown och jag, när vi promenerade gatan ner. Raka i ryggarna svankade vi och gick med lätt böjda ben, ivrigt flaxande med armbågarna. Ackompanjerade av ett rytmiskt kacklande svängde vi in på Nya Boulevarden och försvann i natten.